det finns fler som tycker som jag

Mitt senaste inlägg andades ju frustration och irritation över tillståndet i Svensk forskning. Men jag är i alla fall inte ensam om att tycka att även "onyttig" forskning faktiskt är nyttig, och viktig.

Rektor och prorektor från Uppsala och Lund skrev i princip samma sak (men med krångligare ord) i en debattkrönika i DN häromdagen.

Göteborgs Universitets rektor Pam Fredman bloggar på samma tema här.

Claes Dahlgren, professor i medicinsk mikrobiologi, skriver en debattartikel på Tidiningen Curie om ett annat, liknande problem, nämligen elitsatsningar inom forskningen.

Martin Berg gästbloggar i samma tidning och tycker att forskning borde vara mer som cha-cha-cha än som marschmusik.

Viktiga tankar om ett viktigt ämne!

låt forskningen drivas av nyfikenhet

Oj, här har det varit en lång tystnad. Men det har varit så mycket annat. Jag har slutat på min forskartjänst, börjat på ett annat jobb OCH börjat plugga journalistik. Så jag skriver. Bara inte här. Men i dag har jag skrivit en krönika som uppgift till skolan som jag tyckte kunde passa här.

                                 

Låt forskningen drivas av nyfikenhet

Jag har älskat att forska. Att få läsa, experimentera, gräva ned mig i en frågeställning. Att göra allt för att få svar på mina frågor. Ägna all min vakna tid åt att lägga ihop, dra ifrån, klura och tillslut förstå. Förstå hur den där lilla mekanismen fungerar. Det har jag gjort de senaste 13 åren. Funderat på hur kroppen fungerar, och varför. Vilka celler, molekyler, proteiner, enzymer är viktiga för frisläppning av histaminer, för geners placering i cellkärnan, för transport av antigener?

Oj, där förlorade jag er. Jag vet. För jag har sysslat med grundforskning. Ställt frågor om och i viss mån kommit fram till svar på hur små, små mekanismer i kroppen fungerar. Jag har inte botat HIV, löst cancerns gåta eller ens bidragit till ett nytt läkemedel mot astma. Men trots sin svårbegriplighet anser jag att min och mina kollegors typ av forskning också är viktig.

Jag brukar tänka så här: Mediciner, nya supermaterial och bränslesnåla energiceller, de är som äpplen. Alla gillar dem. De är konkreta. Goda, håller doktorn borta och utgör en utmärkt ingrediens i paj. Men det blir inga äpplen utan ett träd, med rötter, stam och grenar. Rötterna syns inte ens, men suger upp vatten och näring ur jorden. Ibland sticker en rot upp och någon snubblar, blir irriterad. Ytterst sällan tänker man dock på rötternas absoluta nödvändighet för äpplets tillkomst. Samma sak med stam och grenar. De bygger upp trädet och transporterar näringen till kartet så att det kan utvecklas till en mogen, söt och nyttig frukt. Rötter, stam och grenar, det är grundforskningen. Jag håller med, ett äppelträd utan frukt är trist. Men om vi underhåller trädet, låter det få vatten, sol och lite kärlek i form av pollinerande insekter så kommer det till slut bära frukt. Om vi däremot struntar i det, slutar förse det med näring, kommer vi snart att stå där med ett dött träd, utan äpplen. Utan den goda pajen, doktorn hålls inte längre på avstånd.

Detta är precis vad som håller på att hända med svensk forskning.  Grundforskningen får allt mindre anslag medan tillämpad forskning premieras mer och mer. För att få pengar till forskning måste man skicka in en ansökan till de statligt finansierade forskningsråden, med en forskningsplan. I planen beskriver man vad man tänker göra, varför och vilken relevans det kommer få. Men hur vet man vilken betydelse ens fynd kommer ha innan man har gjort dem? Jag är rätt säker på att de som först upptäckte den i kroppen synnerligen sällsynta sockermolekylen heparin inte kunde ana att deras rön skulle komma att bli en produkt som i dag används i princip alla operationer, världen över. För det är så det funkar med framgångsrik forskning. Nyfikenheten leder en in på nya spår och plötsligt en dag står man där med en observation så revolutionerande att världen blir lite, lite bättre.

I stället för att premiera forskning som man redan vet kommer ge användbara resultat bör förutsättningslöst sökande efter svar uppmuntras.  Ge vetenskapsmän och -kvinnor chansen att nyfiket utforska sitt ämne! Sen, när det banbrytande fyndet kommer, fånga upp det, hjälp forskaren att komma vidare med sina idéer, låt rönet komma till gagn! Om vi underhåller rötterna och stammarna på trädet, ger den nyfikenhetsdrivna forskningen chans att utvecklas, kommer snart äpplena, de värdefulla upptäckterna, att kunna skördas. Inte varje rotkanal går direkt till äpplet, men hela trädet måste leva för att det ska bära frukt. Visserligen kommer grenar att bli skadade, sluta bära frukt och måsta skäras bort, men det är inte samma sak som att hugga ner hela trädet. Projekt som uppenbarligen aldrig kommer leda någon vart måste självklart avslutas eller styras in på nya vägar, men det betyder inte att grundforskning är onödig. Snarare tvärtom. Ett framgångsrikt vetenskapssamhälle skapas när nyfiken grundforskning tillåts utgöra stommen.

Jag älskar fortfarande forskning. Men jag fick inte chansen att fullt ut besvara de frågeställningar som gjorde mig nyfiken. Fick inte chansen att vara rötter och stam.

min resa i den vetenskapliga världen, del II

Tidigare har jag skrivit om starten på min vetenskapliga karriär, dvs om grundutbildningen och forskarutbildningen.

I höst är det 8 år sedan jag disputerade och nu tänkte jag berätta lite om min tid därefter. Jag visste redan innan disputationen att jag ville fortsätta inom akademin och göra en så kallad post doc. Det vanligaste (och ”finaste”) är att man åker utomlands några år för en post doc-period, gärna till ett högprestige-universitet som Harvard. Jag hade dock inte så stor lust att åka utomlands, dels för att jag är en ganska oäventyrlig person, dels för att jag inte ville åka utan min pojkvän (som nu är min make) som inte hade möjlighet att åka utomlands då. Så jag stannade i Uppsala. Fördelen med Uppsala är att det finns flera universitet. Eftersom jag disputerade vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) kunde jag byta till Uppsala Universitet, och på så sätt få ett något snyggare CV. Jag började planera min post doc ca ett år innan disputationen. Jag kontaktade olika forskargrupper, läste på om deras forskning, pratade med professorer och andra forskare och försökte tänka ut en plan för min egen framtida forskning. För i slutändan ska man ju komma på en helt egen forskningsinriktning och göra massa fina och nya, unika fynd. Det gick rätt bra, jag hade en fin plan, fick kontakt med en riktigt duktig forskargrupp där jag skulle lära mig massa spännande saker. Så skulle jag bara skaffa finansiering. För det är så det går till. Att forska kostar pengar, och de pengarna måste man skaffa fram. Som ung forskare är det oftast små stiftelser man får vända sig till, och jag sökte allt som passade in på min profil. Dock: jag fick inga anslag. Så då kunde jag inte börja med min välplanerade post doc.

Så i stället började jag på ett helt annat ställe, i en grupp som höll på med forskning som var ganska avlägsen den jag hade tänkt mig. Men i den här gruppen fanns det pengar för att ge en post doc stipendium i ett år. Stipendium. Ja, ni läser rätt. Efter att ha läst en lång grundutbildning OCH disputerat så blev jag erbjuden ett stipendium. För det är så det funkar. Jag tackade jag, för jag ville ju verkligen forska, även om det inte blev exakt inom det ämne jag önskade mig.

Det var kul att vara post doc, även om det var frustrerande att ha vara nybörjare igen. Efter det första året lyckades jag få ett anslag från Vetenskapsrådet, och plötsligt fick jag lön. Vilket var väldigt bra eftersom jag kort därefter fick barn. Lön ger mycket bättre SGI än stipendium… Efter mammaledigheten kom jag tillbaka till forskargruppen, men det blev snabbt uppenbart att jag inte trivdes. Ämnet engagerade inte mig. Och är man inte engagerad som forskare är man körd. Jag såg ingen framtid i detta ämne och jag började se mig om efter något annat. I samma veva utlystes en 4-årig anställning som forskarassistent (vilket är nästa steg efter post doc, trots att det heter assistent) inom immunologi. Mitt favoritämne! Jag sökte och hoppades. Men att sitta och vänta är inte min grej, så jag beslöt att hoppa av forskargruppen jag var i och flytta mig till den grupp där jag sökt tjänsten. Det var en jättetrevlig grupp med (enligt mig) väldigt intressanta forskningsprojekt. Professorn där sa såklart ja och välkommen när jag ville komma med egna pengar (jag kunde ta med mig mitt anslag från Vetenskaprådet). Min chef i den gamla gruppen var inte lika positiv, men här var jag tvungen att tänka på mig och min karriär, inte hennes… Så kom jag till immunologin, mitt älsklingsämne. Ett knappt år hann jag vara post doc där innan jag fick beskedet att jag fick forskarassistenttjänsten…

Att vara post doc är väldigt fritt. Man har ingen press att producera en avhandling, och i många grupper har man ganska fria händer vad gäller forskningen, men man har ändå tryggheten i en professor/senior forskare som kan komma med bra idéer och se till så att forskningen inte barkar käpprätt åt pipsvängen. När man väl har sin lön fixad behöver man inte heller söka så många forskningsanslag. Jag trivdes mycket bra som post doc, speciellt i immunologi-gruppen, det var liksom bara hard core forskning och inte så mycket annat. Och forskning är ju kul!

I nästa del kommer jag berätta om nästa del i mitt forskarliv, den som självständig forskare!

om forskningsfusk

Det händer då och då. Och nu har det hänt igen. En forskare har blivit ertappad med fusk. Inte sällan är det väldigt framgångsrika forskare som påkoms med att på ett eller annat sätt ha fuskat fram sina resultat. Men varför? Och hur är det möjligt?

Inom forskningen finns ett system som kallas peer-review, eller referentgranskning på svenska. Detta system innebär att när en forskare skickar in ett arbete för publicering i en vetenskaplig tidskrift så kommer förläggaren efter en första granskning (är detta ett arbete som passar vår tidskrift?, verkar det vara tillräckligt intressant?) att skicka ut arbetet på så kallad review. Vad som då händer är att utvalda forskare inom samma fält (men som inte är jäviga genom tidigare samarbeten med författarna) läser och kritiskt granskar arbetet. Detta görs på frivillig basis, det vill säga de som granskar får ingen ersättning för det. I princip alla aktiva, seniora forskare agerar granskare för en eller flera tidskrifter. När man granskar ett arbete ska man kontrollera att studien är väl genomförd, att de refererar korrekt till tidigare arbeten i området, och såklart att det inte har fuskats. Vanligtvis är det två till tre forskare som anonymt granskar ett inskickat arbete och ger sina synpunkter och rekommendationer till förläggaren som därefter beslutar om tidskriften ska publicera arbetet eller inte. Den här processen kan vi diskutera mer en annan gång.

Så det är alltså forskarkollegor som granskar en forskares arbete. Här borde rimligtvis fusk upptäckas. Men uppenbarligen gör det inte alltid det. Och här ska ni veta att vi forskare inte är ett gäng inavlade vänner som håller varandra om ryggen. Nejdå. Det är extremt hård konkurrens inom forskningen, alla konkurrerar om ganska få forskningsanslag, och vill man få dessa måste man ha publicerat sina arbeten i ansedda tidskrifter. Så när vi granskar andra forskares arbeten är vi hårda. Vi bedömer kvalitet, rimlighet, nyttan av forskningen och försöker självklart avslöja fusk.

Trots detta händer det alltså att fusk slinker igenom. För forskning är svårt. Det kan vara en tuff värld, där ett förlorat anslag kan innebära en förlorad forskartjänst i förlängningen. Och för många forskare är just forskare den enda tänkbara yrkesbanan. Att fritt få tänka ut hypoteser och bevisa eller motbevisa dem är det enda de kan tänka sig att göra. Detta system, där det är väldigt lätt att komma på obestånd genom ett förlorat anslag i kombination med på vissa ställen en nästan sektliknande kärlek till forskningen och antal publikationer som enda mått på forskningsframgång lyckas uppenbarligen driva fram fuskare då och då. Och det är sorgligt, för det sänker förtroendet för en hel yrkeskår, där de allra, allra flesta är hederliga, hårt arbetande människor. Som bara älskar forskning, men inte är beredda att fuska för att få fortsätta forska.

Vad ska vi då göra? Jag tror att om miljöerna på våra universitet blir lite ”snällare”, på så sätt att man kan få uppmuntran utan att publicera i de mest ärofyllda tidskrifterna, så får vi människor som älskar forskning, för forskningens skull. Och det är sådana människor vi behöver. Som drivs av sin nyfikenhet, snarare än akademisk karriärslystnad. Sådana människor blir inte fuskare, för de vill bara ta reda på hur det egentligen funkar. Så: ett karriärsystem som inte bara bygger på exakt antal publikationer, kommer i slutändan att främja forskningen i Sverige, och världen. Fuskare främjar inget.

ett arbetsprov

Jag har lite funderingar kring min framtid just nu. Som ni förstått av den här bloggen är jag intresserad av att skriva populärvetenskapligt. För att försöka förverkliga denna dröm och kunna arbeta med detta har jag sökt en journalistutbildning. En ettårig påbyggnad där man ska ha en akademisk grundexamen. Jag har kommit vidare till andra ansökningsomgången, och då ska man skriva ett arbetsprov, en artikel, i ens ämnesområde menad att publiceras i en svensk morgontidning. Jag tänkte ni kunde få läsa vad jag skrev. Det är alltså inget fejkat ämne eller så, utan allt är på riktigt. Enjoy.

Vaccinera mot magsjuka eller ej?

Smittskyddsinstitutet undersöker just nu om vaccin mot magsjuka, rotavirus ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Stockholms läns landsting vill redan nu börja vaccinera sexmånadersbebisar, men andra läkare hävdar att det räcker med att hålla god handhygien för att förebygga flera sorters magsjuka.

Tidigare i våras meddelade smittskyddsinstitutet att de utreder om rotavirusvaccination ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Rotavirus är en av de vanligaste orsakerna till kraftig magsjuka, både i Sverige och världen. Denna så kallade gastroenterit ger kraftiga diarréer, kräkningar och feber och framför allt små barn är hårt drabbade. Tillsammans med vinterkräksjuka är rotavirus den vanligaste orsaken till magsjuka hos små barn och man uppskattar att i Europa uppsöker varje år ungefär 700 000 barn under 5 år läkare, 87 000 blir inlagda och 231 dör på grund av rotavirusinfektioner.

Stockholms läns landsting vill vaccinera alla bebisar redan i dag

Det finns i dag två godkända vaccin mot rotavirusinfektion och Stockholms läns landsting vill alltså nu, som först i Sverige införa det i sitt allmänna vaccinationsprogram.

- Om vi med ett vaccin kan hindra att hundratals barn per år bli så sjuka att de behöver sjukhusvård så är det definitivt skäl för oss att gå före övriga Sverige. Vi behöver inte vänta på Smittskyddsinstitutets utredning för att veta att rotavirusvaccination skulle göra stor nytta, säger sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i ett pressmeddelande. Vårdkostnaden för rotavirusinfektioner beräknas till 8,75 miljoner kronor per år och dessa infektioner uppvisar en tydlig säsongsvariation, med sin topp under februari-mars. Denna topp sammanfaller ofta med RS-virus, vinterkräksjuka och influensa, vilket ger en hård belastning på sjukvården under dessa vintermånader. Därför påpekar Birgitta Rydberg att vaccinationsprogrammet skulle, utöver att hjälpa de vaccinerade barnen, ge en väsentlig lättnad av sjukvårdsbelastningen under de redan så tuffa vintermånaderna.

Läkare opponerar sig mot allmän rotavirusvaccination

Rotavirusvaccinet finns redan tillgängligt att köpa på många svenska vårdcentraler, framför allt för barn som ska tillbringa sina första år i låginkomstländer, där konsekvenserna av infektionen är större än i Sverige. Vaccin mot rotavirus är väl beprövat, effektivt och lätt att ge, men är dyrt. Därför hävdar Thomas Arvidsson, barnhälsovårdsöverläkare och Leif Dotevall, biträdande smittskyddsläkare i en debattartikel i GP tidigare under våren att man måste väga detta vaccin mot andra, mer angelägna. De menar att man med god handhygien i hemmet och i förskoleverksamheten kan hindra spridning av såväl rotavirus som RS-virus, vinterkräksjuka och influensa. Dock vill Thomas Arvidsson och Leif Dotevall att föräldrar på BVC ska få information om vacciner som inte ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet, så att föräldrarna själva kan avgöra om de kan vara lämpliga att ge till just deras barn. Exempel på detta är rotavirusvaccin till barn i familjer som ska flytta till länder där sjukvård och levnadsförhållanden gör att en maginfektion lättare ger ett allvarligt förlopp.

Det är alltså inte helt lätt att avgöra vilka vaccineringar som ska ingå i det allmänna programmet. Faktorer såsom kostnad, effektivitet och behov måste vägas samman och prioriteringar mellan olika vacciner måste göras.

min resa i den vetenskapliga världen, del I

Jag har hållit på med detta som kallas forskning i ett stort antal år nu. Men hur blir man egentligen forskare kanske någon undrar? Så jag tänkte att det var på sin plats att beskriva min resa genom den vetenskapliga världen.

Först måste man ju läsa en grundutbildning, på högskola eller universitet. Jag har läst en fyraårig utbildning som hette "Bioteknik", vilket innebar en massa kurser i det som kallas "vit biologi", dvs cellbiologi, mikrobiologi, biokemi, immunologi, genetik, osv. Det här är ju ganska forskningsintensiva ämnen, och jag förstod tidigt under utbildningen att jag ville bli forskare. Det är nåt jag har funderat på sen högstadiet nån gång, och de naturvetenskapliga ämnena har alltid legat mig varmast om hjärtat.

I slutet av min utbildning gjorde jag ett examensarbete, och passade då på att söka mig utomlands, jag jobbade ett halvår (drygt) på ett labb vid USCF (University of California i San Francisco). Där höll jag på med cellcykelreglering (vad som bestämmer hur och när våra celler ska dela sig), och vi använde jäst som modellorganism. Det är ofta så i forskning, att även fast man är nyfiken på hur det funkar i människokroppen så är det så svårt och opraktiskt att göra försök på människor att man hittar andra modeller. Här var det alltså jäst. Projektet var inte dödskul, men däremot älskade jag att jobba på ett universitetslabb, så min vilja att forska fortsatte. Fortfarande i S.F började jag söka efter doktorandtjänster hemma i Uppsala. Jag kontaktade de professorer jag kände till och frågade, och letade även i jobbannonser. Oftast får man nog doktorandtjänster via inofficiella vägar, att man känner till professorn och han "vill ha" en, och specialskriver en annons till en. Om detta kan man tycka vad man vill, och kan nog ge upphov till ett eget inlägg   
        

Jag letade  doktorandplatser både via inofficiella och officiella vägar. Det var själva forskningen jag var sugen på, projektet var inte lika viktigt, jag ville bara att det skulle vara intressant. Så jag kontaktade de professorer som höll på med intressanta saker, men ingen av dem jag kände till hade plats just nu. Så det slutade med att jag fick en tjänst på en annons. Vid samma universitet där jag gjort min grundutbildning, och det råkade sig så att min profil stämde helt.

Så strax efter jag kom hem från S.F började jag mitt doktoranprojekt, som var i ämnet medicinsk biokemi. Jag undersökte mastceller, dess proteaser och hur de aktiveras och lagras i cellen. Som ofta i forskning så blev slutresultatet inte så likt det som först var planerat. Man har en frågeställning, gör några experiment för att besvara dessa frågor, men kommer under vägen på nya, mer intressanta frågor, och så byter man spår.
Att vara doktorand är ganska tufft, men så här i efterhand inser jag att det var en ganska skön tillvaro. Min professor betalade min lön och det var även han som stod för alla andra pengar, och eftersom han hade ganska gott om pengar kunde jag gör de experiment jag ville, och åka på de forskningskonferenser jag ville. Under mina doktorandår fick jag besöka såväl Slovenien som Tyskland och USA, för utbyte med andra forskare. Som doktorand är man mer eller mindre självständig, jag var nog i gruppen "mindre" eftersom jag hade en stark idéspruta till handledare. Men mitt dagliga arbete lade jag upp själv, och så bollade jag resultat och fick nya idéer av handledaren. Dessutom var vi ett stort gäng doktorander på avdelningen som man kunde få hjälp med. Dessa är än i dag några av mina närmaste vänner.


      Efter 5 års forskning (inklusive en del undervisning) skrev jag ihop min avhandling, som bestod av 4 vetenskapliga artiklar redan publicerade i vetenskapliga tidskrifter, tillsammans med en sammanfattning av ämnet. Efter ett offentligt försvar (den så kallade disputationen) av avhandlingen där en opponent och en betygskommité grillade mig blev jag så filosofie doktor i biokemi.
Sen var det dags att kasta sig ut "i den verkliga världen"...

om vaccin

Nu när jag gett er lite grundläggande immunologi tänkte jag kasta mig direkt in i en tillämpning av immunologisk forskning: vaccin!

Alla kan relatera till vaccin, de flesta är vaccinerade mot både det ena och det andra. Dels via det allmänna vaccinationsprogrammet och dels via vacciner som vi tagit inför utlandsresor.

I inlägget nedan nämnde jag att det adaptiva immunförsvaret (elitstyrkorna) har ett minne, de blir bättre i sitt försvar mot en specifik fiende andra gången vi stöter på den. Det är denna princip som vaccinationer bygger på. På ett artificiellt sätt vill vi öva upp våra elitstyrkor så att de är redo när vi träffar på fienden på riktigt. Detta kan man göra på tre olika sätt:

1. Inaktiverat vaccin, består av bakterier eller virus som först dödas. Därför ger de inte upphov till sjukdom i vår kropp, men ytstrukturerna finns fortfarande kvar, och gränssoldaterna kan känna igen dem och signalerar till elitstyrkorna som mobiliseras och på så sätt tränas till ett effektivt skydd mot just den bakterien/ det viruset.
2. Försvagat vaccin. I den här varianten lever bakterien/viruset fortfarande, men är försvagat. Detta gör att gränssoldaterna och elitstyrkorna blir effektivare aktiverade, men problemet är att personer med försvagat immunförsvar (där gränssoldaterna och/eller elitstyrkorna av någon anledning inte fungerar optimalt) kan bli sjuka av den här typen av vaccin.
3. Virus-lika partiklar/subenhetsvacciner. Genom att i labbet framställa partiklar som liknar/är en del av virusets/bakteriens yta kan man få igång gränssoldaterna och få ett immunologiskt minne utan risk för att vi ska bli sjuka.

Som komplement till dessa olika typer av vacciner sätter man nästan alltid något som kallas adjuvans. Det är ett ämne som hjälper till att reta gränssoldaterna att reagera mer och snabbare, men som inte är specifikt för viruset/bakterien. Men när gränssoldaterna blir mer uppretade signalerar de bättre till elitstyrkorna som i sin tur reagerar starkare vilket gör att dess minne blir bättre. Det är ofta adjuvanset som gör att vi ibland känner oss lite sjuka efter en vaccinering, men det är helt ofarligt.

Målet med vaccinering är att skydda befolkningen från svåra sjukdomar. De sjukdomar som vi idag vaccinerar barn mot är sjukdomar som förr både var direkt dödliga och gav svåra livslånga problem. I en population behöver många, 75%-90% av alla individer vara vaccinerade för att sjukdomen inte längre ska få fäste. Om en mindre del är vaccinerade kommer sjukdomen finnas i befolkningen och kan smitta nyfödda innan de vaccinerats. Ett vaccinationsprogram som inkluderar så många som möjligt gynnar alltså även dem som inte är vaccinerade, genom att sjukdomen inte har fäste i omgivningen. Av solidaritetskäl bör alltså alla deltaga i det allmänna vaccinationsprogrammet!

om immunologi

Vad passar bättre att skriva populärvetenskapligt om än mitt favoritämne? De senaste åren har mitt dagliga värv varit inom immunologiforskningen och –undervisningen. Det är verkligen ett jätteintressant ämne, som folk ofta inte kan så mycket om.

-Vad forskar du om?

-Immunologi!

-Hu?

-Vårt immunförsvar, hur vi skyddar oss mot sjukdomar

-Eh, jaha, det låter väldigt intressant…

Sen brukar jag sluta där, och konversationen övergår i något annat. Men nu tänkte jag förklara. I detta första inlägg blir det en översiktlig beskrivning av vårt immunförsvar, och i ett senare inlägg ska jag ge mig på att försöka förklara mitt specifika forskningsfält.

Man brukar säga att vårt immunförsvar är uppdelat i två delar, det medfödda och det adaptiva. ”Hu?” säger ni. Då brukar jag tänka så här: en infektion är en invasion av fiender, och vårt immunförsvar är vår kropps försvarsmakt. Försvarsmakten är uppdelad i två delar, gränspatrullerna och elitstyrkorna. Elitstyrkorna är det adaptiva immunförsvaret och gränspatrullerna det medfödda immunförsvaret. Som namnet antyder finns det medfödda immunförsvaret där redan vid födseln, och består av celler och lösliga molekyler. Vårt viktigaste skydd mot infektioner (=fienden) är ju faktiskt skinnet och slemhinnor. De utgör en fysisk barriär som gör att de flesta bakterier och virus inte ens kommer in i vår kropp, även fast de finns runt om oss. Men om de ändå kommer in, genom till exempel ett sår, finns gränspatrullerna där. Det är celler som är specialiserade på att känna igen fienden, vi kallar dem för patogener och de är icke-kroppsegna substanser som är sjukdomsframkallande*. De gränspatrullerande cellerna finns nära skinn och slemhinnor i vår kropp och känner snabbt igen patogener med hjälp av molekyler (så kallade receptorer) de har på sin yta. Beroende på vilken typ av cell det rör sig om kan de reagera lite olika, men det vanligaste är att soldaten/cellen helt enkelt äter upp patogenet. Celler som vi räknar till det medfödda immunförsvaret är bland annat makrofager, neutrofiler och eosinofiler Dock är inte gränspatrullerna speciellt specialiserade, så ibland klarar de inte av att vinna över patogenerna själva. Då signalerar de, med hjälp av olika molekyler som de kan frisläppa, till det adaptiva immunförsvaret, elitstyrkorna. Det tar ett tag för elitstyrkorna att mobilisera sig, men när de väl är aktiverade (med hjälp av informationen från gränspatrullerna) är de ruskigt bra på att ta hand om olika inkräktare. De kan anpassa sina vapen, antikropparna, efter vilken typ av infektion det rör sig. De känner helt enkelt av vilken bakterie/virus det rör sig om, och omformar sig och sina vapen för att bäst kriga mot just den bakterien/viruset. De celler som vi räknar till det adaptiva immunförsvaret är främst B- och T-lymfocyter. Dessa elitstyrkor kan dessutom minnas denna infektion, och nästa gång samma bakterie/virus kommer in i vår kropp, går det snabbare för dem att mobilisera sig och sina vapen, och vi kan bekämpa infektionen snabbare. Det är detta som vi kallar immunitet och är anledningen att vi bara får vissa sjukdomar en gång. Det är också detta minne som vaccinationer bygger på.

Vaccinationer, det får vi prata om snart hörrni!

Om forskningsetik, eller en sorts bokrecension

Medicinsk forskning går ju ut på att lära sig nåt ytterligare om hur kroppen funkar. Forskaren formulerar en fråga och en hypotes (det antagliga svaret på frågan) baserat på tidigare forskning. Nästa steg är att fundera ut hur hypotesen ska bevisas (eller motbevisas). Vilka metoder ska användas? Eftersom man i slutändan oftast är intresserad av hur det går till in vivo (dvs i en levande kropp) är ju det mest logiska att göra experimenten in vivo (dvs i en levande kropp). Dock har ju detta både praktiska och etiska hinder. Det går ju inte att experimentera hur som helst på en levande kropp, vare sig det är en människa eller ett djur det rör sig om. Därför väljer man oftast att hålla sig in vitro (i ett provrör) så mycket som möjligt. Inga levande varelser måste användas, och alla är glada och lyckliga. Bara några celler i ett provrör, och så kan man experimentera på bäst man vill. Eller?

För några veckor sedan läste jag Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Henrietta var en fattig svart kvinna i den amerikanska södern som dog i cancer på femtiotalet. Inte många känner till vem hon var, men alla forskare som arbetat med celler känner till hennes celler, HeLa-cellerna. Cancer-celler som hennes läkare tog från hennes kropp och odlade vidare i sitt labb och som har kommit att spridas till laboratorier över hela världen. På den tiden fanns ingen lag som sade att patienter måste ge sitt godkännande för att delta i forskning. Henrietta och hennes familj var fattiga och lågutbildade och först långt senare fick hennes familj vetskap om att Henriettas celler levde vidare. På grund av att de inte fick någon information om vad som hade gjorts var de rädd och ledsna och trodde till och med att Henrietta levde kvar i dessa celler, och hade ont av alla experiment som utförs på dem.

Normala människoceller kan inte överleva speciellt länge i ett provrör, de är helt enkelt programmerade för att behöva den miljö som är i en levande kropp, med andra celler runt omkring sig. Dessutom kan de bara dela sig ett visst antal gånger innan de dör. Detta är egenskaper som cancerceller har förlorat och det är det som gör dem så farliga, de behöver inte andra celler, de kan leva på mycket lite näring, de kan dela sig ett oändligt antal gånger. Egenskaper som är farliga i en levande kropp, mycket praktiska i ett provrör. Av någon anledning var Henriettas celler ovanligt livskraftiga i provröret, och blev därför de första cellerna som enkelt kunde odlas i ett provrör. Läkaren/forskaren som tog Henriettas celler och lyckades odla dem vidare var en riktig eldsjäl. Han skickade cellerna världen över till alla som bad om det, och publicerade knappt sina resultat. Dock har andra senare dragit stor ekonomisk nytta av Henriettas celler. Företag har byggts upp runt försäljning av HeLa-celler, och flera Nobelpris har dessa celler att tacka. Den medicinska forskningen vore helt klart inte den samma utan Henriettas celler. Henriettas familj däremot, har inte fått ett öre av detta. Inte heller någon som helst uppmärksamhet, innan boken om Henrietta Lacks publicerades kände få ens till hennes namn.

Så trots att Henrietta inte lidit över huvud taget av att hennes läkare odlade vidare hennes cellprover kan man kanske ändå tycka att detta är oetiskt? Jag tänker inte säga vad man ska tycka eller inte tycka, men jag rekommenderar alla att läsa denna fantastiska bok där man får en inblick i medicinsk forskningshistoria och en familjs livsöden. Många viktiga tankeställare.

Forskning och etik alltså. Inte alltid så lätt. Sen finns det ju det här med djurförsök. Återstår att se om jag ska ge mig in i den debatten här.

vad är nu detta?

Jag är ju forskare. I tretton år har jag jobbat på universitetet. Doktorand, lärare, post doc, fo-ass. Det är det enda jobb jag haft i mitt vuxna liv. Och det är så himla kul. Visst, alla jobb har sina ups and downs, men själva grejen, forskning, det älskar jag! Både att utföra den själv, och att läsa om vad andra har gjort och kommit fram till. Tyvärr är det inte alltid så himla lättsmält läsning för dem som inte har ägnat halva sitt liv åt de här grejerna. Och det tycker jag är synd. Dels för att det är roligt och intressant, dels för att det kan föda rädsla. Rädsla för gener i maten och farliga vaccineringar och annat man inte riktigt förstår. För att ingen har tagit sig tid att förklara. Det är lite fint att kunna saker om litteratur och konst, fastän man inte är vare sig litteratur- eller konstvetare. Naturvetenskaplig forskning däremot, det är inte så sexigt.

Här kliver jag och denna blogg in. Jag tänker göra forskning sexigt. Eller i alla fall intressant och lite spännande. Jag och mina kollegor pratar ofta om att någon borde skriva populärvetenskapligt om bra forskning. Visst, det finns vetenskapsjournalister, men jag håller inte alltid med om vad de skriver, och tycker inte alltid att de vinklar saker rätt. Så jag tänker göra det på mitt sätt. Jag har ingen journalistisk utbildning, jag är bara en forskarnörd som gärna vill skriva om forskning, för alla.

Nu kör vi!