min resa i den vetenskapliga världen, del I

Jag har hållit på med detta som kallas forskning i ett stort antal år nu. Men hur blir man egentligen forskare kanske någon undrar? Så jag tänkte att det var på sin plats att beskriva min resa genom den vetenskapliga världen.

Först måste man ju läsa en grundutbildning, på högskola eller universitet. Jag har läst en fyraårig utbildning som hette "Bioteknik", vilket innebar en massa kurser i det som kallas "vit biologi", dvs cellbiologi, mikrobiologi, biokemi, immunologi, genetik, osv. Det här är ju ganska forskningsintensiva ämnen, och jag förstod tidigt under utbildningen att jag ville bli forskare. Det är nåt jag har funderat på sen högstadiet nån gång, och de naturvetenskapliga ämnena har alltid legat mig varmast om hjärtat.

I slutet av min utbildning gjorde jag ett examensarbete, och passade då på att söka mig utomlands, jag jobbade ett halvår (drygt) på ett labb vid USCF (University of California i San Francisco). Där höll jag på med cellcykelreglering (vad som bestämmer hur och när våra celler ska dela sig), och vi använde jäst som modellorganism. Det är ofta så i forskning, att även fast man är nyfiken på hur det funkar i människokroppen så är det så svårt och opraktiskt att göra försök på människor att man hittar andra modeller. Här var det alltså jäst. Projektet var inte dödskul, men däremot älskade jag att jobba på ett universitetslabb, så min vilja att forska fortsatte. Fortfarande i S.F började jag söka efter doktorandtjänster hemma i Uppsala. Jag kontaktade de professorer jag kände till och frågade, och letade även i jobbannonser. Oftast får man nog doktorandtjänster via inofficiella vägar, att man känner till professorn och han "vill ha" en, och specialskriver en annons till en. Om detta kan man tycka vad man vill, och kan nog ge upphov till ett eget inlägg   
        

Jag letade  doktorandplatser både via inofficiella och officiella vägar. Det var själva forskningen jag var sugen på, projektet var inte lika viktigt, jag ville bara att det skulle vara intressant. Så jag kontaktade de professorer som höll på med intressanta saker, men ingen av dem jag kände till hade plats just nu. Så det slutade med att jag fick en tjänst på en annons. Vid samma universitet där jag gjort min grundutbildning, och det råkade sig så att min profil stämde helt.

Så strax efter jag kom hem från S.F började jag mitt doktoranprojekt, som var i ämnet medicinsk biokemi. Jag undersökte mastceller, dess proteaser och hur de aktiveras och lagras i cellen. Som ofta i forskning så blev slutresultatet inte så likt det som först var planerat. Man har en frågeställning, gör några experiment för att besvara dessa frågor, men kommer under vägen på nya, mer intressanta frågor, och så byter man spår.
Att vara doktorand är ganska tufft, men så här i efterhand inser jag att det var en ganska skön tillvaro. Min professor betalade min lön och det var även han som stod för alla andra pengar, och eftersom han hade ganska gott om pengar kunde jag gör de experiment jag ville, och åka på de forskningskonferenser jag ville. Under mina doktorandår fick jag besöka såväl Slovenien som Tyskland och USA, för utbyte med andra forskare. Som doktorand är man mer eller mindre självständig, jag var nog i gruppen "mindre" eftersom jag hade en stark idéspruta till handledare. Men mitt dagliga arbete lade jag upp själv, och så bollade jag resultat och fick nya idéer av handledaren. Dessutom var vi ett stort gäng doktorander på avdelningen som man kunde få hjälp med. Dessa är än i dag några av mina närmaste vänner.


      Efter 5 års forskning (inklusive en del undervisning) skrev jag ihop min avhandling, som bestod av 4 vetenskapliga artiklar redan publicerade i vetenskapliga tidskrifter, tillsammans med en sammanfattning av ämnet. Efter ett offentligt försvar (den så kallade disputationen) av avhandlingen där en opponent och en betygskommité grillade mig blev jag så filosofie doktor i biokemi.
Sen var det dags att kasta sig ut "i den verkliga världen"...

om vaccin

Nu när jag gett er lite grundläggande immunologi tänkte jag kasta mig direkt in i en tillämpning av immunologisk forskning: vaccin!

Alla kan relatera till vaccin, de flesta är vaccinerade mot både det ena och det andra. Dels via det allmänna vaccinationsprogrammet och dels via vacciner som vi tagit inför utlandsresor.

I inlägget nedan nämnde jag att det adaptiva immunförsvaret (elitstyrkorna) har ett minne, de blir bättre i sitt försvar mot en specifik fiende andra gången vi stöter på den. Det är denna princip som vaccinationer bygger på. På ett artificiellt sätt vill vi öva upp våra elitstyrkor så att de är redo när vi träffar på fienden på riktigt. Detta kan man göra på tre olika sätt:

1. Inaktiverat vaccin, består av bakterier eller virus som först dödas. Därför ger de inte upphov till sjukdom i vår kropp, men ytstrukturerna finns fortfarande kvar, och gränssoldaterna kan känna igen dem och signalerar till elitstyrkorna som mobiliseras och på så sätt tränas till ett effektivt skydd mot just den bakterien/ det viruset.
2. Försvagat vaccin. I den här varianten lever bakterien/viruset fortfarande, men är försvagat. Detta gör att gränssoldaterna och elitstyrkorna blir effektivare aktiverade, men problemet är att personer med försvagat immunförsvar (där gränssoldaterna och/eller elitstyrkorna av någon anledning inte fungerar optimalt) kan bli sjuka av den här typen av vaccin.
3. Virus-lika partiklar/subenhetsvacciner. Genom att i labbet framställa partiklar som liknar/är en del av virusets/bakteriens yta kan man få igång gränssoldaterna och få ett immunologiskt minne utan risk för att vi ska bli sjuka.

Som komplement till dessa olika typer av vacciner sätter man nästan alltid något som kallas adjuvans. Det är ett ämne som hjälper till att reta gränssoldaterna att reagera mer och snabbare, men som inte är specifikt för viruset/bakterien. Men när gränssoldaterna blir mer uppretade signalerar de bättre till elitstyrkorna som i sin tur reagerar starkare vilket gör att dess minne blir bättre. Det är ofta adjuvanset som gör att vi ibland känner oss lite sjuka efter en vaccinering, men det är helt ofarligt.

Målet med vaccinering är att skydda befolkningen från svåra sjukdomar. De sjukdomar som vi idag vaccinerar barn mot är sjukdomar som förr både var direkt dödliga och gav svåra livslånga problem. I en population behöver många, 75%-90% av alla individer vara vaccinerade för att sjukdomen inte längre ska få fäste. Om en mindre del är vaccinerade kommer sjukdomen finnas i befolkningen och kan smitta nyfödda innan de vaccinerats. Ett vaccinationsprogram som inkluderar så många som möjligt gynnar alltså även dem som inte är vaccinerade, genom att sjukdomen inte har fäste i omgivningen. Av solidaritetskäl bör alltså alla deltaga i det allmänna vaccinationsprogrammet!

om immunologi

Vad passar bättre att skriva populärvetenskapligt om än mitt favoritämne? De senaste åren har mitt dagliga värv varit inom immunologiforskningen och –undervisningen. Det är verkligen ett jätteintressant ämne, som folk ofta inte kan så mycket om.

-Vad forskar du om?

-Immunologi!

-Hu?

-Vårt immunförsvar, hur vi skyddar oss mot sjukdomar

-Eh, jaha, det låter väldigt intressant…

Sen brukar jag sluta där, och konversationen övergår i något annat. Men nu tänkte jag förklara. I detta första inlägg blir det en översiktlig beskrivning av vårt immunförsvar, och i ett senare inlägg ska jag ge mig på att försöka förklara mitt specifika forskningsfält.

Man brukar säga att vårt immunförsvar är uppdelat i två delar, det medfödda och det adaptiva. ”Hu?” säger ni. Då brukar jag tänka så här: en infektion är en invasion av fiender, och vårt immunförsvar är vår kropps försvarsmakt. Försvarsmakten är uppdelad i två delar, gränspatrullerna och elitstyrkorna. Elitstyrkorna är det adaptiva immunförsvaret och gränspatrullerna det medfödda immunförsvaret. Som namnet antyder finns det medfödda immunförsvaret där redan vid födseln, och består av celler och lösliga molekyler. Vårt viktigaste skydd mot infektioner (=fienden) är ju faktiskt skinnet och slemhinnor. De utgör en fysisk barriär som gör att de flesta bakterier och virus inte ens kommer in i vår kropp, även fast de finns runt om oss. Men om de ändå kommer in, genom till exempel ett sår, finns gränspatrullerna där. Det är celler som är specialiserade på att känna igen fienden, vi kallar dem för patogener och de är icke-kroppsegna substanser som är sjukdomsframkallande*. De gränspatrullerande cellerna finns nära skinn och slemhinnor i vår kropp och känner snabbt igen patogener med hjälp av molekyler (så kallade receptorer) de har på sin yta. Beroende på vilken typ av cell det rör sig om kan de reagera lite olika, men det vanligaste är att soldaten/cellen helt enkelt äter upp patogenet. Celler som vi räknar till det medfödda immunförsvaret är bland annat makrofager, neutrofiler och eosinofiler Dock är inte gränspatrullerna speciellt specialiserade, så ibland klarar de inte av att vinna över patogenerna själva. Då signalerar de, med hjälp av olika molekyler som de kan frisläppa, till det adaptiva immunförsvaret, elitstyrkorna. Det tar ett tag för elitstyrkorna att mobilisera sig, men när de väl är aktiverade (med hjälp av informationen från gränspatrullerna) är de ruskigt bra på att ta hand om olika inkräktare. De kan anpassa sina vapen, antikropparna, efter vilken typ av infektion det rör sig. De känner helt enkelt av vilken bakterie/virus det rör sig om, och omformar sig och sina vapen för att bäst kriga mot just den bakterien/viruset. De celler som vi räknar till det adaptiva immunförsvaret är främst B- och T-lymfocyter. Dessa elitstyrkor kan dessutom minnas denna infektion, och nästa gång samma bakterie/virus kommer in i vår kropp, går det snabbare för dem att mobilisera sig och sina vapen, och vi kan bekämpa infektionen snabbare. Det är detta som vi kallar immunitet och är anledningen att vi bara får vissa sjukdomar en gång. Det är också detta minne som vaccinationer bygger på.

Vaccinationer, det får vi prata om snart hörrni!

Om forskningsetik, eller en sorts bokrecension

Medicinsk forskning går ju ut på att lära sig nåt ytterligare om hur kroppen funkar. Forskaren formulerar en fråga och en hypotes (det antagliga svaret på frågan) baserat på tidigare forskning. Nästa steg är att fundera ut hur hypotesen ska bevisas (eller motbevisas). Vilka metoder ska användas? Eftersom man i slutändan oftast är intresserad av hur det går till in vivo (dvs i en levande kropp) är ju det mest logiska att göra experimenten in vivo (dvs i en levande kropp). Dock har ju detta både praktiska och etiska hinder. Det går ju inte att experimentera hur som helst på en levande kropp, vare sig det är en människa eller ett djur det rör sig om. Därför väljer man oftast att hålla sig in vitro (i ett provrör) så mycket som möjligt. Inga levande varelser måste användas, och alla är glada och lyckliga. Bara några celler i ett provrör, och så kan man experimentera på bäst man vill. Eller?

För några veckor sedan läste jag Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Henrietta var en fattig svart kvinna i den amerikanska södern som dog i cancer på femtiotalet. Inte många känner till vem hon var, men alla forskare som arbetat med celler känner till hennes celler, HeLa-cellerna. Cancer-celler som hennes läkare tog från hennes kropp och odlade vidare i sitt labb och som har kommit att spridas till laboratorier över hela världen. På den tiden fanns ingen lag som sade att patienter måste ge sitt godkännande för att delta i forskning. Henrietta och hennes familj var fattiga och lågutbildade och först långt senare fick hennes familj vetskap om att Henriettas celler levde vidare. På grund av att de inte fick någon information om vad som hade gjorts var de rädd och ledsna och trodde till och med att Henrietta levde kvar i dessa celler, och hade ont av alla experiment som utförs på dem.

Normala människoceller kan inte överleva speciellt länge i ett provrör, de är helt enkelt programmerade för att behöva den miljö som är i en levande kropp, med andra celler runt omkring sig. Dessutom kan de bara dela sig ett visst antal gånger innan de dör. Detta är egenskaper som cancerceller har förlorat och det är det som gör dem så farliga, de behöver inte andra celler, de kan leva på mycket lite näring, de kan dela sig ett oändligt antal gånger. Egenskaper som är farliga i en levande kropp, mycket praktiska i ett provrör. Av någon anledning var Henriettas celler ovanligt livskraftiga i provröret, och blev därför de första cellerna som enkelt kunde odlas i ett provrör. Läkaren/forskaren som tog Henriettas celler och lyckades odla dem vidare var en riktig eldsjäl. Han skickade cellerna världen över till alla som bad om det, och publicerade knappt sina resultat. Dock har andra senare dragit stor ekonomisk nytta av Henriettas celler. Företag har byggts upp runt försäljning av HeLa-celler, och flera Nobelpris har dessa celler att tacka. Den medicinska forskningen vore helt klart inte den samma utan Henriettas celler. Henriettas familj däremot, har inte fått ett öre av detta. Inte heller någon som helst uppmärksamhet, innan boken om Henrietta Lacks publicerades kände få ens till hennes namn.

Så trots att Henrietta inte lidit över huvud taget av att hennes läkare odlade vidare hennes cellprover kan man kanske ändå tycka att detta är oetiskt? Jag tänker inte säga vad man ska tycka eller inte tycka, men jag rekommenderar alla att läsa denna fantastiska bok där man får en inblick i medicinsk forskningshistoria och en familjs livsöden. Många viktiga tankeställare.

Forskning och etik alltså. Inte alltid så lätt. Sen finns det ju det här med djurförsök. Återstår att se om jag ska ge mig in i den debatten här.

vad är nu detta?

Jag är ju forskare. I tretton år har jag jobbat på universitetet. Doktorand, lärare, post doc, fo-ass. Det är det enda jobb jag haft i mitt vuxna liv. Och det är så himla kul. Visst, alla jobb har sina ups and downs, men själva grejen, forskning, det älskar jag! Både att utföra den själv, och att läsa om vad andra har gjort och kommit fram till. Tyvärr är det inte alltid så himla lättsmält läsning för dem som inte har ägnat halva sitt liv åt de här grejerna. Och det tycker jag är synd. Dels för att det är roligt och intressant, dels för att det kan föda rädsla. Rädsla för gener i maten och farliga vaccineringar och annat man inte riktigt förstår. För att ingen har tagit sig tid att förklara. Det är lite fint att kunna saker om litteratur och konst, fastän man inte är vare sig litteratur- eller konstvetare. Naturvetenskaplig forskning däremot, det är inte så sexigt.

Här kliver jag och denna blogg in. Jag tänker göra forskning sexigt. Eller i alla fall intressant och lite spännande. Jag och mina kollegor pratar ofta om att någon borde skriva populärvetenskapligt om bra forskning. Visst, det finns vetenskapsjournalister, men jag håller inte alltid med om vad de skriver, och tycker inte alltid att de vinklar saker rätt. Så jag tänker göra det på mitt sätt. Jag har ingen journalistisk utbildning, jag är bara en forskarnörd som gärna vill skriva om forskning, för alla.

Nu kör vi!