Först måste man ju läsa en grundutbildning, på högskola eller universitet. Jag har läst en fyraårig utbildning som hette "Bioteknik", vilket innebar en massa kurser i det som kallas "vit biologi", dvs cellbiologi, mikrobiologi, biokemi, immunologi, genetik, osv. Det här är ju ganska forskningsintensiva ämnen, och jag förstod tidigt under utbildningen att jag ville bli forskare. Det är nåt jag har funderat på sen högstadiet nån gång, och de naturvetenskapliga ämnena har alltid legat mig varmast om hjärtat.
I slutet av min utbildning gjorde jag ett examensarbete, och passade då på att söka mig utomlands, jag jobbade ett halvår (drygt) på ett labb vid USCF (University of California i San Francisco). Där höll jag på med cellcykelreglering (vad som bestämmer hur och när våra celler ska dela sig), och vi använde jäst som modellorganism. Det är ofta så i forskning, att även fast man är nyfiken på hur det funkar i människokroppen så är det så svårt och opraktiskt att göra försök på människor att man hittar andra modeller. Här var det alltså jäst. Projektet var inte dödskul, men däremot älskade jag att jobba på ett universitetslabb, så min vilja att forska fortsatte. Fortfarande i S.F började jag söka efter doktorandtjänster hemma i Uppsala. Jag kontaktade de professorer jag kände till och frågade, och letade även i jobbannonser. Oftast får man nog doktorandtjänster via inofficiella vägar, att man känner till professorn och han "vill ha" en, och specialskriver en annons till en. Om detta kan man tycka vad man vill, och kan nog ge upphov till ett eget inlägg
Jag letade doktorandplatser både via
inofficiella och officiella vägar. Det var själva forskningen jag var sugen på,
projektet var inte lika viktigt, jag ville bara att det skulle vara intressant.
Så jag kontaktade de professorer som höll på med intressanta saker, men ingen
av dem jag kände till hade plats just nu. Så det slutade med att jag fick en
tjänst på en annons. Vid samma universitet där jag gjort min grundutbildning,
och det råkade sig så att min profil stämde helt.
Så strax efter jag kom hem från S.F började jag mitt doktoranprojekt, som var i ämnet medicinsk biokemi. Jag undersökte mastceller, dess proteaser och hur de aktiveras och lagras i cellen. Som ofta i forskning så blev slutresultatet inte så likt det som först var planerat. Man har en frågeställning, gör några experiment för att besvara dessa frågor, men kommer under vägen på nya, mer intressanta frågor, och så byter man spår.
Att vara doktorand är ganska tufft, men så här i efterhand inser jag att det var en ganska skön tillvaro. Min professor betalade min lön och det var även han som stod för alla andra pengar, och eftersom han hade ganska gott om pengar kunde jag gör de experiment jag ville, och åka på de forskningskonferenser jag ville. Under mina doktorandår fick jag besöka såväl Slovenien som Tyskland och USA, för utbyte med andra forskare. Som doktorand är man mer eller mindre självständig, jag var nog i gruppen "mindre" eftersom jag hade en stark idéspruta till handledare. Men mitt dagliga arbete lade jag upp själv, och så bollade jag resultat och fick nya idéer av handledaren. Dessutom var vi ett stort gäng doktorander på avdelningen som man kunde få hjälp med. Dessa är än i dag några av mina närmaste vänner.
Efter 5 års forskning (inklusive en del undervisning) skrev jag ihop min avhandling, som bestod av 4 vetenskapliga artiklar redan publicerade i vetenskapliga tidskrifter, tillsammans med en sammanfattning av ämnet. Efter ett offentligt försvar (den så kallade disputationen) av avhandlingen där en opponent och en betygskommité grillade mig blev jag så filosofie doktor i biokemi.
Sen var det dags att kasta sig ut "i den verkliga världen"...
