min resa i den vetenskapliga världen, del II

Tidigare har jag skrivit om starten på min vetenskapliga karriär, dvs om grundutbildningen och forskarutbildningen.

I höst är det 8 år sedan jag disputerade och nu tänkte jag berätta lite om min tid därefter. Jag visste redan innan disputationen att jag ville fortsätta inom akademin och göra en så kallad post doc. Det vanligaste (och ”finaste”) är att man åker utomlands några år för en post doc-period, gärna till ett högprestige-universitet som Harvard. Jag hade dock inte så stor lust att åka utomlands, dels för att jag är en ganska oäventyrlig person, dels för att jag inte ville åka utan min pojkvän (som nu är min make) som inte hade möjlighet att åka utomlands då. Så jag stannade i Uppsala. Fördelen med Uppsala är att det finns flera universitet. Eftersom jag disputerade vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) kunde jag byta till Uppsala Universitet, och på så sätt få ett något snyggare CV. Jag började planera min post doc ca ett år innan disputationen. Jag kontaktade olika forskargrupper, läste på om deras forskning, pratade med professorer och andra forskare och försökte tänka ut en plan för min egen framtida forskning. För i slutändan ska man ju komma på en helt egen forskningsinriktning och göra massa fina och nya, unika fynd. Det gick rätt bra, jag hade en fin plan, fick kontakt med en riktigt duktig forskargrupp där jag skulle lära mig massa spännande saker. Så skulle jag bara skaffa finansiering. För det är så det går till. Att forska kostar pengar, och de pengarna måste man skaffa fram. Som ung forskare är det oftast små stiftelser man får vända sig till, och jag sökte allt som passade in på min profil. Dock: jag fick inga anslag. Så då kunde jag inte börja med min välplanerade post doc.

Så i stället började jag på ett helt annat ställe, i en grupp som höll på med forskning som var ganska avlägsen den jag hade tänkt mig. Men i den här gruppen fanns det pengar för att ge en post doc stipendium i ett år. Stipendium. Ja, ni läser rätt. Efter att ha läst en lång grundutbildning OCH disputerat så blev jag erbjuden ett stipendium. För det är så det funkar. Jag tackade jag, för jag ville ju verkligen forska, även om det inte blev exakt inom det ämne jag önskade mig.

Det var kul att vara post doc, även om det var frustrerande att ha vara nybörjare igen. Efter det första året lyckades jag få ett anslag från Vetenskapsrådet, och plötsligt fick jag lön. Vilket var väldigt bra eftersom jag kort därefter fick barn. Lön ger mycket bättre SGI än stipendium… Efter mammaledigheten kom jag tillbaka till forskargruppen, men det blev snabbt uppenbart att jag inte trivdes. Ämnet engagerade inte mig. Och är man inte engagerad som forskare är man körd. Jag såg ingen framtid i detta ämne och jag började se mig om efter något annat. I samma veva utlystes en 4-årig anställning som forskarassistent (vilket är nästa steg efter post doc, trots att det heter assistent) inom immunologi. Mitt favoritämne! Jag sökte och hoppades. Men att sitta och vänta är inte min grej, så jag beslöt att hoppa av forskargruppen jag var i och flytta mig till den grupp där jag sökt tjänsten. Det var en jättetrevlig grupp med (enligt mig) väldigt intressanta forskningsprojekt. Professorn där sa såklart ja och välkommen när jag ville komma med egna pengar (jag kunde ta med mig mitt anslag från Vetenskaprådet). Min chef i den gamla gruppen var inte lika positiv, men här var jag tvungen att tänka på mig och min karriär, inte hennes… Så kom jag till immunologin, mitt älsklingsämne. Ett knappt år hann jag vara post doc där innan jag fick beskedet att jag fick forskarassistenttjänsten…

Att vara post doc är väldigt fritt. Man har ingen press att producera en avhandling, och i många grupper har man ganska fria händer vad gäller forskningen, men man har ändå tryggheten i en professor/senior forskare som kan komma med bra idéer och se till så att forskningen inte barkar käpprätt åt pipsvängen. När man väl har sin lön fixad behöver man inte heller söka så många forskningsanslag. Jag trivdes mycket bra som post doc, speciellt i immunologi-gruppen, det var liksom bara hard core forskning och inte så mycket annat. Och forskning är ju kul!

I nästa del kommer jag berätta om nästa del i mitt forskarliv, den som självständig forskare!

om forskningsfusk

Det händer då och då. Och nu har det hänt igen. En forskare har blivit ertappad med fusk. Inte sällan är det väldigt framgångsrika forskare som påkoms med att på ett eller annat sätt ha fuskat fram sina resultat. Men varför? Och hur är det möjligt?

Inom forskningen finns ett system som kallas peer-review, eller referentgranskning på svenska. Detta system innebär att när en forskare skickar in ett arbete för publicering i en vetenskaplig tidskrift så kommer förläggaren efter en första granskning (är detta ett arbete som passar vår tidskrift?, verkar det vara tillräckligt intressant?) att skicka ut arbetet på så kallad review. Vad som då händer är att utvalda forskare inom samma fält (men som inte är jäviga genom tidigare samarbeten med författarna) läser och kritiskt granskar arbetet. Detta görs på frivillig basis, det vill säga de som granskar får ingen ersättning för det. I princip alla aktiva, seniora forskare agerar granskare för en eller flera tidskrifter. När man granskar ett arbete ska man kontrollera att studien är väl genomförd, att de refererar korrekt till tidigare arbeten i området, och såklart att det inte har fuskats. Vanligtvis är det två till tre forskare som anonymt granskar ett inskickat arbete och ger sina synpunkter och rekommendationer till förläggaren som därefter beslutar om tidskriften ska publicera arbetet eller inte. Den här processen kan vi diskutera mer en annan gång.

Så det är alltså forskarkollegor som granskar en forskares arbete. Här borde rimligtvis fusk upptäckas. Men uppenbarligen gör det inte alltid det. Och här ska ni veta att vi forskare inte är ett gäng inavlade vänner som håller varandra om ryggen. Nejdå. Det är extremt hård konkurrens inom forskningen, alla konkurrerar om ganska få forskningsanslag, och vill man få dessa måste man ha publicerat sina arbeten i ansedda tidskrifter. Så när vi granskar andra forskares arbeten är vi hårda. Vi bedömer kvalitet, rimlighet, nyttan av forskningen och försöker självklart avslöja fusk.

Trots detta händer det alltså att fusk slinker igenom. För forskning är svårt. Det kan vara en tuff värld, där ett förlorat anslag kan innebära en förlorad forskartjänst i förlängningen. Och för många forskare är just forskare den enda tänkbara yrkesbanan. Att fritt få tänka ut hypoteser och bevisa eller motbevisa dem är det enda de kan tänka sig att göra. Detta system, där det är väldigt lätt att komma på obestånd genom ett förlorat anslag i kombination med på vissa ställen en nästan sektliknande kärlek till forskningen och antal publikationer som enda mått på forskningsframgång lyckas uppenbarligen driva fram fuskare då och då. Och det är sorgligt, för det sänker förtroendet för en hel yrkeskår, där de allra, allra flesta är hederliga, hårt arbetande människor. Som bara älskar forskning, men inte är beredda att fuska för att få fortsätta forska.

Vad ska vi då göra? Jag tror att om miljöerna på våra universitet blir lite ”snällare”, på så sätt att man kan få uppmuntran utan att publicera i de mest ärofyllda tidskrifterna, så får vi människor som älskar forskning, för forskningens skull. Och det är sådana människor vi behöver. Som drivs av sin nyfikenhet, snarare än akademisk karriärslystnad. Sådana människor blir inte fuskare, för de vill bara ta reda på hur det egentligen funkar. Så: ett karriärsystem som inte bara bygger på exakt antal publikationer, kommer i slutändan att främja forskningen i Sverige, och världen. Fuskare främjar inget.

ett arbetsprov

Jag har lite funderingar kring min framtid just nu. Som ni förstått av den här bloggen är jag intresserad av att skriva populärvetenskapligt. För att försöka förverkliga denna dröm och kunna arbeta med detta har jag sökt en journalistutbildning. En ettårig påbyggnad där man ska ha en akademisk grundexamen. Jag har kommit vidare till andra ansökningsomgången, och då ska man skriva ett arbetsprov, en artikel, i ens ämnesområde menad att publiceras i en svensk morgontidning. Jag tänkte ni kunde få läsa vad jag skrev. Det är alltså inget fejkat ämne eller så, utan allt är på riktigt. Enjoy.

Vaccinera mot magsjuka eller ej?

Smittskyddsinstitutet undersöker just nu om vaccin mot magsjuka, rotavirus ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Stockholms läns landsting vill redan nu börja vaccinera sexmånadersbebisar, men andra läkare hävdar att det räcker med att hålla god handhygien för att förebygga flera sorters magsjuka.

Tidigare i våras meddelade smittskyddsinstitutet att de utreder om rotavirusvaccination ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Rotavirus är en av de vanligaste orsakerna till kraftig magsjuka, både i Sverige och världen. Denna så kallade gastroenterit ger kraftiga diarréer, kräkningar och feber och framför allt små barn är hårt drabbade. Tillsammans med vinterkräksjuka är rotavirus den vanligaste orsaken till magsjuka hos små barn och man uppskattar att i Europa uppsöker varje år ungefär 700 000 barn under 5 år läkare, 87 000 blir inlagda och 231 dör på grund av rotavirusinfektioner.

Stockholms läns landsting vill vaccinera alla bebisar redan i dag

Det finns i dag två godkända vaccin mot rotavirusinfektion och Stockholms läns landsting vill alltså nu, som först i Sverige införa det i sitt allmänna vaccinationsprogram.

- Om vi med ett vaccin kan hindra att hundratals barn per år bli så sjuka att de behöver sjukhusvård så är det definitivt skäl för oss att gå före övriga Sverige. Vi behöver inte vänta på Smittskyddsinstitutets utredning för att veta att rotavirusvaccination skulle göra stor nytta, säger sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) i ett pressmeddelande. Vårdkostnaden för rotavirusinfektioner beräknas till 8,75 miljoner kronor per år och dessa infektioner uppvisar en tydlig säsongsvariation, med sin topp under februari-mars. Denna topp sammanfaller ofta med RS-virus, vinterkräksjuka och influensa, vilket ger en hård belastning på sjukvården under dessa vintermånader. Därför påpekar Birgitta Rydberg att vaccinationsprogrammet skulle, utöver att hjälpa de vaccinerade barnen, ge en väsentlig lättnad av sjukvårdsbelastningen under de redan så tuffa vintermånaderna.

Läkare opponerar sig mot allmän rotavirusvaccination

Rotavirusvaccinet finns redan tillgängligt att köpa på många svenska vårdcentraler, framför allt för barn som ska tillbringa sina första år i låginkomstländer, där konsekvenserna av infektionen är större än i Sverige. Vaccin mot rotavirus är väl beprövat, effektivt och lätt att ge, men är dyrt. Därför hävdar Thomas Arvidsson, barnhälsovårdsöverläkare och Leif Dotevall, biträdande smittskyddsläkare i en debattartikel i GP tidigare under våren att man måste väga detta vaccin mot andra, mer angelägna. De menar att man med god handhygien i hemmet och i förskoleverksamheten kan hindra spridning av såväl rotavirus som RS-virus, vinterkräksjuka och influensa. Dock vill Thomas Arvidsson och Leif Dotevall att föräldrar på BVC ska få information om vacciner som inte ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet, så att föräldrarna själva kan avgöra om de kan vara lämpliga att ge till just deras barn. Exempel på detta är rotavirusvaccin till barn i familjer som ska flytta till länder där sjukvård och levnadsförhållanden gör att en maginfektion lättare ger ett allvarligt förlopp.

Det är alltså inte helt lätt att avgöra vilka vaccineringar som ska ingå i det allmänna programmet. Faktorer såsom kostnad, effektivitet och behov måste vägas samman och prioriteringar mellan olika vacciner måste göras.