min resa i den vetenskapliga världen, del II

Tidigare har jag skrivit om starten på min vetenskapliga karriär, dvs om grundutbildningen och forskarutbildningen.

I höst är det 8 år sedan jag disputerade och nu tänkte jag berätta lite om min tid därefter. Jag visste redan innan disputationen att jag ville fortsätta inom akademin och göra en så kallad post doc. Det vanligaste (och ”finaste”) är att man åker utomlands några år för en post doc-period, gärna till ett högprestige-universitet som Harvard. Jag hade dock inte så stor lust att åka utomlands, dels för att jag är en ganska oäventyrlig person, dels för att jag inte ville åka utan min pojkvän (som nu är min make) som inte hade möjlighet att åka utomlands då. Så jag stannade i Uppsala. Fördelen med Uppsala är att det finns flera universitet. Eftersom jag disputerade vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) kunde jag byta till Uppsala Universitet, och på så sätt få ett något snyggare CV. Jag började planera min post doc ca ett år innan disputationen. Jag kontaktade olika forskargrupper, läste på om deras forskning, pratade med professorer och andra forskare och försökte tänka ut en plan för min egen framtida forskning. För i slutändan ska man ju komma på en helt egen forskningsinriktning och göra massa fina och nya, unika fynd. Det gick rätt bra, jag hade en fin plan, fick kontakt med en riktigt duktig forskargrupp där jag skulle lära mig massa spännande saker. Så skulle jag bara skaffa finansiering. För det är så det går till. Att forska kostar pengar, och de pengarna måste man skaffa fram. Som ung forskare är det oftast små stiftelser man får vända sig till, och jag sökte allt som passade in på min profil. Dock: jag fick inga anslag. Så då kunde jag inte börja med min välplanerade post doc.

Så i stället började jag på ett helt annat ställe, i en grupp som höll på med forskning som var ganska avlägsen den jag hade tänkt mig. Men i den här gruppen fanns det pengar för att ge en post doc stipendium i ett år. Stipendium. Ja, ni läser rätt. Efter att ha läst en lång grundutbildning OCH disputerat så blev jag erbjuden ett stipendium. För det är så det funkar. Jag tackade jag, för jag ville ju verkligen forska, även om det inte blev exakt inom det ämne jag önskade mig.

Det var kul att vara post doc, även om det var frustrerande att ha vara nybörjare igen. Efter det första året lyckades jag få ett anslag från Vetenskapsrådet, och plötsligt fick jag lön. Vilket var väldigt bra eftersom jag kort därefter fick barn. Lön ger mycket bättre SGI än stipendium… Efter mammaledigheten kom jag tillbaka till forskargruppen, men det blev snabbt uppenbart att jag inte trivdes. Ämnet engagerade inte mig. Och är man inte engagerad som forskare är man körd. Jag såg ingen framtid i detta ämne och jag började se mig om efter något annat. I samma veva utlystes en 4-årig anställning som forskarassistent (vilket är nästa steg efter post doc, trots att det heter assistent) inom immunologi. Mitt favoritämne! Jag sökte och hoppades. Men att sitta och vänta är inte min grej, så jag beslöt att hoppa av forskargruppen jag var i och flytta mig till den grupp där jag sökt tjänsten. Det var en jättetrevlig grupp med (enligt mig) väldigt intressanta forskningsprojekt. Professorn där sa såklart ja och välkommen när jag ville komma med egna pengar (jag kunde ta med mig mitt anslag från Vetenskaprådet). Min chef i den gamla gruppen var inte lika positiv, men här var jag tvungen att tänka på mig och min karriär, inte hennes… Så kom jag till immunologin, mitt älsklingsämne. Ett knappt år hann jag vara post doc där innan jag fick beskedet att jag fick forskarassistenttjänsten…

Att vara post doc är väldigt fritt. Man har ingen press att producera en avhandling, och i många grupper har man ganska fria händer vad gäller forskningen, men man har ändå tryggheten i en professor/senior forskare som kan komma med bra idéer och se till så att forskningen inte barkar käpprätt åt pipsvängen. När man väl har sin lön fixad behöver man inte heller söka så många forskningsanslag. Jag trivdes mycket bra som post doc, speciellt i immunologi-gruppen, det var liksom bara hard core forskning och inte så mycket annat. Och forskning är ju kul!

I nästa del kommer jag berätta om nästa del i mitt forskarliv, den som självständig forskare!