Medicinsk forskning går ju ut på att lära sig nåt ytterligare om hur kroppen funkar. Forskaren formulerar en fråga och en hypotes (det antagliga svaret på frågan) baserat på tidigare forskning. Nästa steg är att fundera ut hur hypotesen ska bevisas (eller motbevisas). Vilka metoder ska användas? Eftersom man i slutändan oftast är intresserad av hur det går till in vivo (dvs i en levande kropp) är ju det mest logiska att göra experimenten in vivo (dvs i en levande kropp). Dock har ju detta både praktiska och etiska hinder. Det går ju inte att experimentera hur som helst på en levande kropp, vare sig det är en människa eller ett djur det rör sig om. Därför väljer man oftast att hålla sig in vitro (i ett provrör) så mycket som möjligt. Inga levande varelser måste användas, och alla är glada och lyckliga. Bara några celler i ett provrör, och så kan man experimentera på bäst man vill. Eller?
För några veckor sedan läste jag Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot. Henrietta var en fattig svart kvinna i den amerikanska södern som dog i cancer på femtiotalet. Inte många känner till vem hon var, men alla forskare som arbetat med celler känner till hennes celler, HeLa-cellerna. Cancer-celler som hennes läkare tog från hennes kropp och odlade vidare i sitt labb och som har kommit att spridas till laboratorier över hela världen. På den tiden fanns ingen lag som sade att patienter måste ge sitt godkännande för att delta i forskning. Henrietta och hennes familj var fattiga och lågutbildade och först långt senare fick hennes familj vetskap om att Henriettas celler levde vidare. På grund av att de inte fick någon information om vad som hade gjorts var de rädd och ledsna och trodde till och med att Henrietta levde kvar i dessa celler, och hade ont av alla experiment som utförs på dem.
Normala människoceller kan inte överleva speciellt länge i ett provrör, de är helt enkelt programmerade för att behöva den miljö som är i en levande kropp, med andra celler runt omkring sig. Dessutom kan de bara dela sig ett visst antal gånger innan de dör. Detta är egenskaper som cancerceller har förlorat och det är det som gör dem så farliga, de behöver inte andra celler, de kan leva på mycket lite näring, de kan dela sig ett oändligt antal gånger. Egenskaper som är farliga i en levande kropp, mycket praktiska i ett provrör. Av någon anledning var Henriettas celler ovanligt livskraftiga i provröret, och blev därför de första cellerna som enkelt kunde odlas i ett provrör. Läkaren/forskaren som tog Henriettas celler och lyckades odla dem vidare var en riktig eldsjäl. Han skickade cellerna världen över till alla som bad om det, och publicerade knappt sina resultat. Dock har andra senare dragit stor ekonomisk nytta av Henriettas celler. Företag har byggts upp runt försäljning av HeLa-celler, och flera Nobelpris har dessa celler att tacka. Den medicinska forskningen vore helt klart inte den samma utan Henriettas celler. Henriettas familj däremot, har inte fått ett öre av detta. Inte heller någon som helst uppmärksamhet, innan boken om Henrietta Lacks publicerades kände få ens till hennes namn.
Så trots att Henrietta inte lidit över huvud taget av att hennes läkare odlade vidare hennes cellprover kan man kanske ändå tycka att detta är oetiskt? Jag tänker inte säga vad man ska tycka eller inte tycka, men jag rekommenderar alla att läsa denna fantastiska bok där man får en inblick i medicinsk forskningshistoria och en familjs livsöden. Många viktiga tankeställare.
Forskning och etik alltså. Inte alltid så lätt. Sen finns det ju det här med djurförsök. Återstår att se om jag ska ge mig in i den debatten här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar